I fredags red jag ut själv, på Viktor!

Jag var otroligt nervös, för jag har svårt att klara av denna häst bara i ridhuset.

Jag började inomhus, och det gick inte alls särskilt bra. Han bara sprang och jag hade ingen kontroll till att börja med.

Men jag vet exakt vad jag gör för fel. Eftersom jag vet att jag inte riktigt klarar honom blir jag nervös och spänner mig. Jag ser framför mig tusen saker som kommer gå fel.

Viktor är en extremt känslig häst. När jag gör rätt kan jag styra honom helt enbart genom hur jag andas. Jag kan få honom att stanna genom hur jag andas, och jag kan få honom att trava genom hur jag andas.

En så känslig häst är helt fel häst att vara nervös och spänd på.

Jag tänkte flera gånger i ridhuset ge upp. "Det här går inte! Jag kommer aldrig klara en uteritt på honom själv!"

Men jag kände att jag måste göra det här. Om jag inte möter och utmanar min rädsla och nervositet får jag aldrig bukt med den.

Till slut tog jag mig samman tillräckligt för att få kontroll över hästen. Och vi red ut ur ridhuset.

Jag försökte andas lugnt och behålla kontrollen över både mig själv och hästen.

Och ritten gick faktiskt riktigt bra! Det var spänt och inte helt perfekt. Men det gick bra.

Han är ingen elak häst, tvärt om, han är väldigt snäll. Men han är bara så otroligt känslig för hur ryttaren beter sig.

När jag kände att jag hade kontrollen utmanade jag min nervositet snäppet längre och travade med honom.

En unghäst måste hela tiden få gå och springa på långa tyglar. Vilket gör att det känns som att kontrollen ibland ligger lite för långt bort. Det kanske tar en halv sekund extra innan man hinner reagera eftersom tyglarna ska samlas upp också.

En enda gång hoppade han till när vi red förbi ett hus där de slamrade och byggde. Och i början försökte han vända hemåt. Men annars gick han som en klocka.

Dock ser jag inte fram emot att rida ut på honom själv igen. Men jag vet att jag kommer bli tilldelad den uppgiften.

Och egentligen är det nog bra. Nu ska jag jobba med min nervositet.

Hela bakgrunden till min nervositet är en welsh-skimmel vid namn Jesper som jag var fodervärd åt när jag var 9 år. Den hästen hade något fel i huvudet. Runtflyttad mycket, och dålig uppfostran. Det gick inte en dag med Jesper utan att jag blev avkastad.

Två gånger skrapade jag upp hela ena sidan av ansiktet. En av gångerna skickade han av mig på en grusväg och jag landade med ansiktet före. Den andra gången, när de första såren just läkt, skenade han in i skogen när vi körde honom med sulky, och jag fick en tjock trädgren i skallen.

Alla dessa avtrillningar, inte en ridtur som var njutningsfull, och dessutom att jag var så ung. Allt detta har satt ganska djupa spår i hur jag känner mig på en otrygg häst.

Att sitta på en unghäst som just håller på att bli inriden känns som att sitta på en tickande bomb.

Jag vet i förnuftet att jag klarar av hästarna mycket väl. Men det är svårt att få in lugnet i psyket.

Men jag jobbar på det i alla fall!

Denna Islands-resa är lärorik för mig på många sätt!

Det händer så mycket här så jag glömmer bort att berätta om allt.

Jag skulle gissa på att Eiðars totala population uppgår till ungefär 30 personer. Just de husen där vi bor ägs av en multimiljonär. Han är tydligen vän med Göran Persson.

För en och en halv vecka sedan var multimiljonären här och hade en stor fest. Och då var Göran här, enligt islänningarna. Jag och Sibba fick dock aldrig någon skymt av vare sig Göran eller multimiljonären. Eller festen heller för den delen. Den ägde rum i några byggnader längre bort.

När islänningarna skulle berätta detta stora för mig sa de med stor entusiasm att Sven-Göran Persson minsanna var här!

Uhm.. vem?

Ja men du vet! Svensk! Känd!

Vänta lite nu här. Antingen menar ni Sven-Göran "Svennis" Ericsson. Eller så menar ni Göran Persson.

De kom i alla fall fram till att det var Sveriges före dette stadsminister de menade.

Synd att man inte sprang ihop med honom. Det hade varit lite otippat!

På Island är alla mer eller mindre kändisar. När vi var och handlade för några veckor sedan pekade Sibba ut en gammal man för mig. Tydligen hade han vunnit OS-guld i 3-steg en gång i tiden.

Och hans son är radiopratare på en isländsk radiokanal vi brukar lyssna på i bilen.

Det känns på något sätt som att det är lättare att lyckas i detta lilla land.

Ja gårdagen var inte särskilt lyckad.

Jag blev upplockad här vid 5 av en kille från stallet och hans kompis. Vi for in till Egilsstaðir och hem till en annan av deras vänner.

Där åt vi middag, som hans snälla mamma lagat, och drack öl. Sen spelade vi Guitarr Hero, och Dancing Dart.

Dancing Dart var något de själva hittat på. Man kan kort sammanfatta det med att man var tvungen att dansa när man kastade dart-pilen, och härma den som dansat innan, samt att man bara fick träffa vissa fält på tavlan. Missade man fick man göra dansen igen och 1 armhävning.

Det visade sig också att det bandet som skulle spela inte var riktigt som de trodde. Något annat band hade stulit det gamla legendariska punkbandets namn.

Men vi tänkte att, va fasen, vi går väl dit och kikar ändå.

Det var ett band på 3 personer, och jag kan säga att de var verkligen inte bra.

När jag kom in höll de på att slakta Brick in the wall.

Samanfattat kan jag säga att jag inte är särskilt nöjd med gårdagen. Stallkillens kompisar var inte så mycket att hänga i granen heller. De var inte alls otrevliga eller nåt sånt, vi var bara inte på samma nivå.

Men jag tror att de alla var några år yngre än mig, och det märktes väldigt tydligt.

Gårdagen får 0 hästskor av 5 möjliga.

Jag sitter här med en sovande katt i knät. På golvet bredvid mig sover hunden.

Sibba har åkt till norr till sin gamla hemort, och väntas hem först imorgon. Jag och djuren har huset för oss själva.

Jag har varit riktigt huslig idag. Diskat upp ett enoooormt berg av disk. Fanns nog inget rent kvar i köket innan. Dammsugit, hängt både min och Sibbas tvätt och väntar på ännu en tvättmaskin.

Ikväll ska jag till Egilsstaðir och se ett gammalt isländskt punkband från 80-talet. Islands motsvarighet till Ebba Grön? Det kan nog bli kul! Ska ta med kameran.

Hade just tänkt gå och laga mig lite mat när katten hoppade upp i mitt knä och la sig till rätta. Trots att jag just flyttat henne från sin sovplats på min svarta tröja.

Och alla vet ju att har man en katt knät så flyttar man inte på sig. Särskilt om den kommer till dig trots att du stört den i skönhetssömnen.

Så nu sitter jag här strandad vid datorn. Fast ganska mysigt är det allt. Hon vill sällan ligga i knät.

Nu finns det lite nya bilder i mitt galleri igen. På små söta kalvar t.ex

Kika in här!

Då var det dags för en ny omröstning. En klassisk blogg-fråga!

Hur ofta läser du denna blogg?

Rösta i menyn till vänster.

Har två hästhändelser som jag glömt berätta om.

När vi red ut på Duna och Elding härom dagen stöp plötsligt Duna i backen. Mitt på en grusväg, det fanns inget direkt att snubbla på, så hon måste ha snubblat på sina egna hovar helt enkelt.

Och det var inte så att hon bara snubblade till. Hon stöp rakt ner i backen med ansiktet ner i gruset. Stackaren!

Men hon klarade sig utan en skråma, och jag också. Det gick så fort så jag hann knappt reagera innan hon var på fötter igen.

En annan kul sak är när jag red Dimmalimm i rundeln för första gången, det var också bara någon dag sedan.

Vi upptäckte att hon tyckte det var läskigt när jag pratade på ryggen på henne. Så jag sjöng svenska nationalsången för henne. Den tyckte hon inte om! Rasist!

Men när jag sjöng "Min lilla ponny" var hon hur lugn som helst.

Idag sjöng jag först "Gullefjun", det gick bra. Och sen klämde jag riktigt i från tårna med svenska nationalsången igen. Och idag brydde hon sig inte. Så nu kan hon säljas till Sverige utan problem om någon där skulle vilja köpa henne.

Sibba sa att hon är nu en "singing safe horse".

Ska jag vara helt ärlig skulle jag vääääldigt gärna köpa henne. Hon är otroligt fin och verkar ha mycket bra lynne. Dessutom är hon ganska stor, och jag vill gärna ha en stor islänning.

Ingen som känner för att sponsra mig med en häst? Och en stallplats.

Mamma jag önskar mig en ponny i julklapp!

Trölli har föresten inte eksem. Eksem på hästar existerar inte på Island. Han kan ha löss, eventuellt. Enligt Sibba visar han starka tecken på det. Vi får se om det blir behandling, eller om hans ägare får ta hand om det sen.

Jag är rädd att han ska lusa ner de andra hästarna i stallet om det nu är löss han har.

Sibba verkade dock inte särskilt orolig.

Nu kommer resultatet ni alla har väntat på! Vem var egentligen fulast på torsdagspartyt? Totalt 26 personer röstade. Inte illa!

På delad fjärdeplats kom jag och Viðir, med 0% av rösterna.

Tredjeplatsen kammade Sibba hem, med 7.7 % av rösterna

På andra plats kom Kristinn Páll, med 15.4 % av rösterna.

Det betyder alltså att den som vann gjorde det med hästlängder!

På första plats, med hela 76.9 % av rösterna, hittar vi Beggi!

Ett stort grattis till Beggi!

Jag och Sibba hade prisutdelning för honom i stallet i förmiddags.

Jag bakade kokosmums igår att fira vinsten med, och i pris fick han en spegel.

Väldigt uppskatat! Mycket skratt!