Våra små pållar gör framsteg. Jag red Dimmalimm i rundeln idag, utan longerlina på, och hon skötte sig helt perfekt.

Vi gick också ut på promenad med henne (utan ryttare på ryggen) och det gick kanon.

Sen har jag ridit Trölli utanför rundeln i ridhuset. Utan att Sibba ledde. Och han var så duktig! Vi övade på att stanna från både skritt och trav.

Han fick också en promenad ute utan ryttare som gick u.a

Jag red också Pegasus i rundeln, utan longerlina, och vi övade på att stanna från både skritt och trav. Sen red jag honom utanför rundeln i ridhuset. Men med longerlina på. Och fortsatte att öva på att stanna. Han skötte sig fint!

Det är så kul när det går så bra. De är så duktiga våra hästar! Både jag och Sibba är väldigt nöjda med dem.

Galdur fick sadel på sig för första gången idag och flippade ur helt i rundeln. Men han lugnade sig sen och gick fint och lyssnade på Sibbas kommandon.

Han slåg lite slokörad ut när han kom in. Han är en ganska kaxig häst, och att bli övervunnen av människan igen verkade ta hårt på honom.

Fast han är också väldigt gullig och vill gärna at man stannar och kliar när man går förbi boxen.

Det vill de flesta av våra hästar. De är så trevliga!

I fredags red jag ut själv, på Viktor!

Jag var otroligt nervös, för jag har svårt att klara av denna häst bara i ridhuset.

Jag började inomhus, och det gick inte alls särskilt bra. Han bara sprang och jag hade ingen kontroll till att börja med.

Men jag vet exakt vad jag gör för fel. Eftersom jag vet att jag inte riktigt klarar honom blir jag nervös och spänner mig. Jag ser framför mig tusen saker som kommer gå fel.

Viktor är en extremt känslig häst. När jag gör rätt kan jag styra honom helt enbart genom hur jag andas. Jag kan få honom att stanna genom hur jag andas, och jag kan få honom att trava genom hur jag andas.

En så känslig häst är helt fel häst att vara nervös och spänd på.

Jag tänkte flera gånger i ridhuset ge upp. "Det här går inte! Jag kommer aldrig klara en uteritt på honom själv!"

Men jag kände att jag måste göra det här. Om jag inte möter och utmanar min rädsla och nervositet får jag aldrig bukt med den.

Till slut tog jag mig samman tillräckligt för att få kontroll över hästen. Och vi red ut ur ridhuset.

Jag försökte andas lugnt och behålla kontrollen över både mig själv och hästen.

Och ritten gick faktiskt riktigt bra! Det var spänt och inte helt perfekt. Men det gick bra.

Han är ingen elak häst, tvärt om, han är väldigt snäll. Men han är bara så otroligt känslig för hur ryttaren beter sig.

När jag kände att jag hade kontrollen utmanade jag min nervositet snäppet längre och travade med honom.

En unghäst måste hela tiden få gå och springa på långa tyglar. Vilket gör att det känns som att kontrollen ibland ligger lite för långt bort. Det kanske tar en halv sekund extra innan man hinner reagera eftersom tyglarna ska samlas upp också.

En enda gång hoppade han till när vi red förbi ett hus där de slamrade och byggde. Och i början försökte han vända hemåt. Men annars gick han som en klocka.

Dock ser jag inte fram emot att rida ut på honom själv igen. Men jag vet att jag kommer bli tilldelad den uppgiften.

Och egentligen är det nog bra. Nu ska jag jobba med min nervositet.

Hela bakgrunden till min nervositet är en welsh-skimmel vid namn Jesper som jag var fodervärd åt när jag var 9 år. Den hästen hade något fel i huvudet. Runtflyttad mycket, och dålig uppfostran. Det gick inte en dag med Jesper utan att jag blev avkastad.

Två gånger skrapade jag upp hela ena sidan av ansiktet. En av gångerna skickade han av mig på en grusväg och jag landade med ansiktet före. Den andra gången, när de första såren just läkt, skenade han in i skogen när vi körde honom med sulky, och jag fick en tjock trädgren i skallen.

Alla dessa avtrillningar, inte en ridtur som var njutningsfull, och dessutom att jag var så ung. Allt detta har satt ganska djupa spår i hur jag känner mig på en otrygg häst.

Att sitta på en unghäst som just håller på att bli inriden känns som att sitta på en tickande bomb.

Jag vet i förnuftet att jag klarar av hästarna mycket väl. Men det är svårt att få in lugnet i psyket.

Men jag jobbar på det i alla fall!

Denna Islands-resa är lärorik för mig på många sätt!