I fredags red jag ut själv, på Viktor!

Jag var otroligt nervös, för jag har svårt att klara av denna häst bara i ridhuset.

Jag började inomhus, och det gick inte alls särskilt bra. Han bara sprang och jag hade ingen kontroll till att börja med.

Men jag vet exakt vad jag gör för fel. Eftersom jag vet att jag inte riktigt klarar honom blir jag nervös och spänner mig. Jag ser framför mig tusen saker som kommer gå fel.

Viktor är en extremt känslig häst. När jag gör rätt kan jag styra honom helt enbart genom hur jag andas. Jag kan få honom att stanna genom hur jag andas, och jag kan få honom att trava genom hur jag andas.

En så känslig häst är helt fel häst att vara nervös och spänd på.

Jag tänkte flera gånger i ridhuset ge upp. "Det här går inte! Jag kommer aldrig klara en uteritt på honom själv!"

Men jag kände att jag måste göra det här. Om jag inte möter och utmanar min rädsla och nervositet får jag aldrig bukt med den.

Till slut tog jag mig samman tillräckligt för att få kontroll över hästen. Och vi red ut ur ridhuset.

Jag försökte andas lugnt och behålla kontrollen över både mig själv och hästen.

Och ritten gick faktiskt riktigt bra! Det var spänt och inte helt perfekt. Men det gick bra.

Han är ingen elak häst, tvärt om, han är väldigt snäll. Men han är bara så otroligt känslig för hur ryttaren beter sig.

När jag kände att jag hade kontrollen utmanade jag min nervositet snäppet längre och travade med honom.

En unghäst måste hela tiden få gå och springa på långa tyglar. Vilket gör att det känns som att kontrollen ibland ligger lite för långt bort. Det kanske tar en halv sekund extra innan man hinner reagera eftersom tyglarna ska samlas upp också.

En enda gång hoppade han till när vi red förbi ett hus där de slamrade och byggde. Och i början försökte han vända hemåt. Men annars gick han som en klocka.

Dock ser jag inte fram emot att rida ut på honom själv igen. Men jag vet att jag kommer bli tilldelad den uppgiften.

Och egentligen är det nog bra. Nu ska jag jobba med min nervositet.

Hela bakgrunden till min nervositet är en welsh-skimmel vid namn Jesper som jag var fodervärd åt när jag var 9 år. Den hästen hade något fel i huvudet. Runtflyttad mycket, och dålig uppfostran. Det gick inte en dag med Jesper utan att jag blev avkastad.

Två gånger skrapade jag upp hela ena sidan av ansiktet. En av gångerna skickade han av mig på en grusväg och jag landade med ansiktet före. Den andra gången, när de första såren just läkt, skenade han in i skogen när vi körde honom med sulky, och jag fick en tjock trädgren i skallen.

Alla dessa avtrillningar, inte en ridtur som var njutningsfull, och dessutom att jag var så ung. Allt detta har satt ganska djupa spår i hur jag känner mig på en otrygg häst.

Att sitta på en unghäst som just håller på att bli inriden känns som att sitta på en tickande bomb.

Jag vet i förnuftet att jag klarar av hästarna mycket väl. Men det är svårt att få in lugnet i psyket.

Men jag jobbar på det i alla fall!

Denna Islands-resa är lärorik för mig på många sätt!

 

Linna

9 november 2009 12:40

Vad spännande att få utmana sin egen rädsla på det där viset. Och vad modig du är som vågar utmana dig själv. Det kommer nog bli väldigt givande efter ett tag. =)

 

Anna

9 november 2009 15:39

Vilken fin häst =)
Tack så mycket, talet gick väldigt bra(som du kan se på min blogg haha) och det är skönt att det är över ;-)
kram

http://www.stargirl.bloggplatsen.se

 

Din Ömma Moder

9 november 2009 20:29

Ja, Jesper var en riktig pärs!
Men bara när man satt på ryggen på honom. Annars var han världens kelgris som älskade att bli pysslad med. Mysko häst!

http://skogshuldran.bloggagratis.se

 

Vivi

10 november 2009 09:00

Alltså...han är sååå söt Viktor, vill ha!!
Du är ju jätteduktig som utmanar dig själv hela tiden, pushar dig själv, varje gång man gör det växer man ju som människa! (även om jag själv känner att jag krypte lite efter tanläkarincidenten ;P )

Ush vad jobbiga minnen, sånt sätter tyvärr spår och det enda du kan göra är att göra som du gör nu, jobba med hästar och ta små steg frammåt hela tiden.

http://www.missvivis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Väckarklockan ringde 03.50. Då hade jag sovit knappt 3.5 timmar. Hade svårt att somna igår kväll, lite resfeber kanske.Sibba skjutsade mig till Flygbussen och vi tog farväl av varandra. Hon sa att jag varit till stor hjälp och att jag var välkommen t...

Vi gick upp strax före 9 och åkte till Sibbas mamma. Jag tittade klart på The Notebook, hann inte se slutet igår. Och Sibba sov en stund på soffan.Sen gav vi oss ut för att leta hästsportbutiker. Sibba skulle hitta jackor som hon och hennes blivande ...

Vi hände i stugan till strax efter lunch. Sibbas pojkvän kom på besök. Dom satt och pratade och jag kikade på The Notebook på laptopen. Söt film.Resten av resan till Reykjavík var smärtfri. På ett ställe åkte vi ner i en dal där dimman låg tjock. Det...

Vi kom iväg först vid lunchtid, så vi började med att äta lunch på en restaurang som låg högst upp i ett hus i Akureyri. Vi fick en vacker utsikt, och god mat! Sen promenerade vi lite i staden innan vi fortsatte vår resa mot Blönduos. Innan vi lä...

Igår kväll var det Fimmtudagspartí, kombinerat med avskedsfest för mig.  Eninar, Beggi och en av Beggis vänner kom. Vi  spelade ett roligt kortspel. Om man t.ex. fick upp en knekt var man tvungen att sjunga och dansa. Sången valdes av personen som va...